2am, wide awake
Yo girl!
Egentligen vet jag inte vad det är som är fel med mig... jag tror att jag är deprimerad, men det är lite av en självdiagnos. Jag är uppe till sent på natten (hah! jag skriver detta klockan två på morgonen, bevis nog? ;P) och går upp vid lunchtid varje dag. Jag har ingen ork att göra någonting (jag skriver inte ens längre! Lite låttexter då och då, men inte som jag brukade), och ingen motivation för framtiden alls. Jag känner att jag måste ta itu med mitt liv snart, på något sätt... det funkar inte att leva såhär, jag märker det själv, det äter upp mig innifrån som en parasit!
Du får inte oroa dig för mycket! Jag säger alltid att "det som händer, händer av en mening". Du skulle helt enkelt inte till skolan av någon anledning! Sen får du inte pressa dig själv att göra något du inte känner att du orkar. Vissa dagar är helt enkelt bara "en sån dag"... då är det bäst att stanna hemma och ta hand om sig själv, istället.
Jag förstår också att du får lite ångest eller dåligt samvete över att du missar saker i skolan, och inte har någon att prata med och få hjälp av... jag har ju också varit i den situationen, fast bara under korta perioder... jag kan tänka mig hur jobbigt du måste ha det om du verkligen är så ensam som jag har förstått... önskar verkligen att jag kunde vara där och hjälpa dig! Jag och mamma pratar om att flytta till J, och det är ju ganska nära där du bor, så vi hade säkert kunnat träffas lite oftare då (och anledningen till att jag inte svarade när du ringde/skrev för ett tag sedan har jag ingen vidare lust att prata om alls... men det har verkligen inte med att göra att jag inte vill träffa dig! Du är en av de bästa vänner jag någonsin haft! Jag har bara några få vänner, och alla är väldigt nära, och ni betyder alla så himla mycket för mig! Speciellt du eftersom jag har känt dig längst och för att du är precis samma person som när jag träffade dig... andra jag känner har förändrats så himla mycket att de knappt är samma personer längre... det känns verkligen inte roligt... så credit till dig! :P)
PS. Jag kommer gärna och hälsar på dig nån gång!! Är jättenyfiken på hur det ser ut där borta, dessutom ^.^
Egentligen vet jag inte vad det är som är fel med mig... jag tror att jag är deprimerad, men det är lite av en självdiagnos. Jag är uppe till sent på natten (hah! jag skriver detta klockan två på morgonen, bevis nog? ;P) och går upp vid lunchtid varje dag. Jag har ingen ork att göra någonting (jag skriver inte ens längre! Lite låttexter då och då, men inte som jag brukade), och ingen motivation för framtiden alls. Jag känner att jag måste ta itu med mitt liv snart, på något sätt... det funkar inte att leva såhär, jag märker det själv, det äter upp mig innifrån som en parasit!
Du får inte oroa dig för mycket! Jag säger alltid att "det som händer, händer av en mening". Du skulle helt enkelt inte till skolan av någon anledning! Sen får du inte pressa dig själv att göra något du inte känner att du orkar. Vissa dagar är helt enkelt bara "en sån dag"... då är det bäst att stanna hemma och ta hand om sig själv, istället.
Jag förstår också att du får lite ångest eller dåligt samvete över att du missar saker i skolan, och inte har någon att prata med och få hjälp av... jag har ju också varit i den situationen, fast bara under korta perioder... jag kan tänka mig hur jobbigt du måste ha det om du verkligen är så ensam som jag har förstått... önskar verkligen att jag kunde vara där och hjälpa dig! Jag och mamma pratar om att flytta till J, och det är ju ganska nära där du bor, så vi hade säkert kunnat träffas lite oftare då (och anledningen till att jag inte svarade när du ringde/skrev för ett tag sedan har jag ingen vidare lust att prata om alls... men det har verkligen inte med att göra att jag inte vill träffa dig! Du är en av de bästa vänner jag någonsin haft! Jag har bara några få vänner, och alla är väldigt nära, och ni betyder alla så himla mycket för mig! Speciellt du eftersom jag har känt dig längst och för att du är precis samma person som när jag träffade dig... andra jag känner har förändrats så himla mycket att de knappt är samma personer längre... det känns verkligen inte roligt... så credit till dig! :P)
PS. Jag kommer gärna och hälsar på dig nån gång!! Är jättenyfiken på hur det ser ut där borta, dessutom ^.^
Kommentarer
Trackback
