Nelly & Cherie

Må gud förlåta mig för att jag säger så. Men JÄVLA SKOLA som får mig att känna att jag inte kan, vad tänkte jag på jag kan inte klara utbildningen.Det får mig att känna att jag inte kan leva, inte vill leva. Fy fan vad dumt det sista lät, inte vill leva pga en uppgift jag fått som jag inte gjort i tid, gjorde inte det jag skulle i tid för att passa med det andra, och nu är jag typ fast i det, andra problem har dykt upp.

Visst kan jag hoppad av men varför? För en uppgift som jag inte kunde eller inte gjorde. Det skulle kännas skönt, men nej du det vill jag inte göra. För i riktiga livet ärdet inte så. Skulle jag hoppa av har jag ju ett jävla lån på ca 12 000 kr hos banken, de pengarna skulle jag köpa möbler av men nej det gjorde jag inte. FAN FAN FAN! Sorry god. Är ju kristen och såna ord får man inte säga men.... det känns väl utryckande att säga så.

Jag ska göra en praktikrapport och i slutet av praktiken gjorde jag en marknadsundersökning som jag inte får tillsammans till ett resultat. Hur ska jag skriva samman praktiken med marknadsundersökningen? Jag kan ju göra en rapport för praktiken och en annan enskild för marknadsundersökningen fast de ska vara sammans. Då får jag klart det jag gjorde påpraktiken. Såden delen blir färdig. Och sen när jag får färdig marknadsundersökingen till ett statistik kan jag kanske bara klistar in i praktik rapporten. Men har skickat mail till läraren idag får vänta och se vad han säger. Men skolan har fått mig att må dåligt i gymnasiet också. Och det är nog jag som är felet eftersom jag inte gör i tid det jag ska eller gör det jag ska. Så jag dröjer ut det.

Å jag kan känna att jag fortfarande är liten. Att jag inte är bered på att bo själv, klara mig själv, ta beslut själv. Jag behöver stöd kan jag känna, någon som hjälper mig, som säger bra gjort Nelly vad duktig du är och kanske ibland ger mig ett present ( man ska göra så när någon gör något bra, tillsig själv också) Någon som tvättar mina kläder ibland hemma, inte alltid för jag kan göra det också. Någon som kan laga mat och säger middan är färdig. Så att när man kommer från skolan ibland inte känner : oj shit nu ska jag tvätta kläder får göra läxor snart. Eller vad hugrig jag är men orkar inte laga mat för är så trött och det tar sån tid. Visst kan erkänna att jag ibland är lat och istället för att göra mina läxor ringer jag till min syster och går till henne. När jag väl är där kan jag glömma bort läxan eller bli distraherad men vad fan att sätta sig ner och göra det är väl inte så svårt liksom. Andra har säkert 10 syskon i en lägenhet där ljud hörs hela tiden men ändå pluggar dem. Man ska vilja och ta steget och göra det. Men jag antar att jag har viljan men när jag väl tar steget hoppar jag tillbaka, tiden går och paniken kommer.

Livet att vara hemma, kan jag inte ha. Min riktiga pappa har jag aldrig träffat ( vågar på ett sätt inte, är rädd för att han ska vara som min släkt, mamma eller begära pengar av mig då han kan vara fattig) min mamma är .... tja hon har fött mig, tagit hand om mig som liten och mindre som större då mormor tog mest hand om mig och min syster. Så min mamma har inte riktigt varit en mamma men jag är glad ändå för hon har fött mig, tagit hand om mig, JAG LEVER JU IDAG tack vare henne och andra. När jag var liten tänkte jag inte på hur hon är, man hade leken i tanken. Nu när man är större inser man mer, man blir sårad man är vuxen ( undrar om jag är det nu) Mamma lämmnade oss tror jag som hon lämnade kattungarna och stak iväg. Innan tyckte jag inte om släkten då de jämnt sa respektera mig för jag har tagit hand om dig, din mamma kunde sticka och komma tillbaka och under tiden tog vi/jag hand om dig sa någon. Man var envis då men nu insåg jag att de har rätt det de sakt om min mamma. De kännde henne men inte jag. Men hörni jag är ändå glad. Jag ligger det bra till ju. Har min egen lägenhet. Har slutat KLARAT gymnasiet med alla betygen godkänt. Fått körkortet och går en utbildning jag vill bli i framtiden fast den inte känns helt rätt så vill jag öppna ett företag. Mina syskon lever bredvid mig ca 100 km avstånd och de är friska, har inga sjukdommar. Min mamma lever med mig i livet. Tack gud. Och jag varje månad får pengar så jag klarar mig och så jag till och med kan spara men slösar allt som en idiot. Så dessutom har jag kläder och mat i kylen, en varm lägenhet med en varm säng. Och en ska jag säga underbar familj? Hur dem än är är de bra och de är min familj. Men skolan är konstigt nu....så får försöka reda ut det. Ska skolka imorgon också, kan inte gå till kolan och läraren säger nu ska du redovisa. Jag säger kan inte är ej klar. Läraren säger: du får göra det ändå. Så är det kanske inte men har skolkat hela denna vecka pga min lathet, pga kanske lite katt sorgen, och pga att jag inte hann i tid. Det kännde skönt att säga detta. NU ska jag antingen sova eller börja skriva enskild praktikrapport och ensklid marknadsundersökning rapport. By Folks Nelly